Kåseri

Det räcker att Gud vet

Det är vackert. Mandelträdens blommor ligger som en vit glasyr över staden. Allt är vitt, vitt, vitt. Om bara några veckor kommer jakarandaträden med blå blommor på bar kvist. Färgen är nästan overkligt intensiv. Mimosa, magnolia, jasmin, äpple, änglatrumpet och körsbär; året runt doftar det av liv, lust och njutning. Jag har just avslutat en lunchbjudning och sitter i skydd av solhattens brätten. Det är pålandsvind och vita gäss rullar in mot stranden. Det kommer att bli underbart med ett midnattsdopp då vinden mojnat och vattnet ligger varmt och stilla och väntar på mig. Havet har mjuk, finkornig sand och det är hundratals meter av långgrunt vatten.

Att ligga där i strandbrynet och låta våg på våg skölja bort var ängslan är fulländning.

Havet är välkomnande och kravlöst. Just nu är jag i tystnaden. Det enda jag hör är min egen andning och de ljud som finns av vind, hav, träd och djur. Jag har en fristad. En alldeles egen plats av avskildhet. När jag flyttade in var det första jag skaffade telefon. En dator var fort på plats och jag var uppkopplad på det mesta, för det mesta. En dag satt jag med benen makligt utsträckta och ett tjockt, handpressat papper i knäet. Jag hade en låda med pigment-täta akvarellfärger, en pensel och vatten och var laddad att möta ännu en ny Dam. Jag älskar att illustrera Damer. Kloka, mogna, visa Damer med styrka och kraft. Jag vill porträttera den kvinna som är bärare av livserfarenhet och insikter. Som har mod att möta både styrka och svaghet. Som inte tar omvägar vare sig för liv eller död. Penseln gled över papperet. En ny Dam flödade fram. Hon bar en underskön klänning som ser ut att svepa ut med tidvattnet. När dessa Damer tar form kommer dom alltid med en personlighet. En hållning och en attityd. Jag vet inte alltid vilken karaktär som ska gästa mig. Nu växer en gaia som vet sitt värde fram. Hon talar med sin kropp om att hon inte vill bli störd. Hennes hår är hasselnötsbrunt och skiftar mot bärnsten. Jag betraktar henne under tystnad. Vi tittar på varandra och jag önskar henne välkommen som min vän. Vi småpratar en stund. Jag undrar så vad hon vill säga mig. Nu håller jag en penna i handen och jag och min nyskapta illustration vilar i varandras närvaro. Jag lägger ned både penna och block och sluter ögonen. Vinden är skön. Jag älskar att timmar får flyta fram utan att det finns några hållpunkter. Jag kan äta nu om jag vill. Jag kan grilla en bit vid niotiden och avsluta med en god ost. Om jag vill. Eller så dricker jag bara vatten smaksatt med ingefära. Jag behöver inte bestämma någonting alls nu.

Texten till min illustration har mognat fram. Jag tar upp pennan och akvarellblocket och skriver: Du behöver inte vara nåbar, alltid, överallt, av alla.

Vi behöver inte ha vårt telefonnummer tillgängligt för Gud och hela världen. Det räcker att Gud vet. Jag älskar mer än andra att tala i telefon i timmar, men inte här. Datorn fick enkelbiljett in till stan och jag har skapat mig en fredad zon. En plats som ger mig sinnesro och avskildhet. Många gånger har jag vänner som badar, sover över, spelar tennis och småpratar framåt småtimmarna. Många gånger har jag bakat en guldgul sockerkaka och bjudit på kokkaffe. Många gånger har jag släktkalas och fester. Många gånger har jag gungat en ledsen väninna i hammocken tills tårarna tagit slut. Det är gott.

Jag måste göra mig själv gott också och det sker, för mig, bäst i lugn och ro. Insikten stiger sakta som gryningen upp i mitt medvetande. Jag behöver faktiskt inte vara nåbar, alltid, överallt av alla. Det finns en tid som är bara min och den vill jag vårda ömt. Att umgås med sina egna tankar och känslor kan vara skrämmande och ger nästan abstinens de första timmarna, de första dagarna. Därefter finner man sin egen andning, sin egen själ och får tag på sin djupaste vilja. Jag lyfter upp akvarellblocket och tittar på min Dam som ser yppigt sensuell och samtidigt mild ut. Hon är stolt i sin kropp och hon vet sitt verkliga värde. Jag ser att hon är avslappnad och närvarande i tystnaden, närd av den växt som kommer av att vara ostörd. I tacksamhet tar jag emot henne som en vän. I tystnad talar hon till mig genom varje penseldrag, varje färgnyans, varje svart streck av tusch. Vi njuter av varandras sällskap.

När tystnaden talar är jag nåbar.